Hero image
Hällristningen av björnen vid Böla är placerad i forsen. Det är vanligt att hällristningar ligger nära vatten. Foto Erik Norberg

Hällbilder kommunicerar tankar och föreställningar

Hällbilder är ett globalt fenomen som kommunicerar tankar och föreställningar. Det är ristade bilder på sten och berghällar samt målade bilder. I Skandinavien delas hällbilderna upp i en äldre och yngre period.  

De äldre hällbilderna brukar kallas jakt- och fångstfolkens hällbilder. De flesta är gjorda för mellan 4000  6 000 år sedan, men yngre hällbilder finns också. Det är främst de vilda djuren ren, älg, björn, fiskar samt havslevande däggdjur som avbildas. En del människor eller människoliknande figurer förekommer också ofta i en sorts jaktscen eller samhandling med djuren. 

De yngre hällbilderna förekommer främst i södra Skandinavien, men finns också i Trøndelag. De är oftast gjorda under bronsålder för 3 800 – 2 500 år sedan. De avbildar i huvudsak jordbruksverksamhet med tamboskap, plöjningsscener, hästar, tjurar, båtar och krigare med svärd, spjut, sköldar och yxa som ibland slåss eller strider.   

Senare ristningar förekommer också, men inte i samma omfattning.  Några av de yngsta kända ristningarna finns Saepmie i Padjelanta i Jokkmokks kommun och är gjorda under medeltid och in mot nyare tid.  

Hällbilderna finns på speciella platser i landskapet

Generellt anses hällbilder ligga på en speciell plats i landskapet. En vanligen observation är att hällristningar ligger nära vatten, men långt ifrån alltid. Vatten anses traditionellt av oss samer som det ämne som ger mest växtkraft och livslust.  Det finns många berättelser om offer till forsar efter lyckade jakter. Ofta har då offrats en del eller delar av ett jaktbyte till forsen för att djuret sen ska kunna återuppstå och låta sig dödas igen. Även horn, mat, tobak och annat kunde offras i samma syfte. Bland våra samiska traditionsbärare är det fortfarande känt varför just forsen kan vara rätt plats för ett offer. Hällbilder påträffas ofta vid vad som antas ha varit viktiga färdvägar. Många gånger verkar dessa platser ha varit viktiga för både människor och djur, vid tidpunkten för ristningarnas eller målningarnas tillkomst. 

Varför slutade människorna att rista?

Frågan kring varför jägar- och samlarfolken slutade att rista in och avbilda sin bildvärld på hällarna i Skandinavien är dåligt utredd. Vad hände egentligen efteråt? De efterkommande till de som gjort ristningarna fanns kvar i området. Även de andra människorna som levde av jordbruk och boskapsskötsel. Behövde jakt och fångstfolken inte manifestera sin närvaro med ristningarna längre? Eller flyttades avbildningarna av okända skäl till platser som var i bruk sedan tidigare eller som var helt nya?  Faktum är att vi inte vet när, eller ens säkert om platserna med ristningarna glömdes bort. Det kustnära landskapet förändrades över tid på grund av landhöjningen och kom längre bort från vattnet. Några platser glömdes säkert bort under historiens gång, men kanske inte alla. 

Där ljudet från forsen är som starkast uppfattas det som att närvaron eller kraften av Tjatseolmai (vattnets rådare) också är som störst. Där är kommunikationen med dessa väsen som lättast att uppnå.
Muntliga uppgifter av Albert Jåma, Kolvereid

Baalka har utvecklats inom Interregprojektet Beavnardahke, ett projekt av Gaaltije – sydsamiskt kulturcenter i Östersund och Saemien Sijte – sørsamisk museum og kultursenter i Snåsa. Projektets finansiärer är Interreg Nord, Saemiedigkie, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Kulturrådet och Trøndelag Fylkeskommune.

  • Logotype in footer
  • Logotype in footer
  • Logotype in footer
  • Logotype in footer
  • Logotype in footer
  • Logotype in footer
  • Logotype in footer
  • Logotype in footer
Logotype in footer
Logotype in footer