Offerplats, sjïelesijjie, vero

I den samiska kulturen finns många olika slags offerplatser och många platser som tillägnats offer. 

Sjïelesijjie är för övrigt inte det enda ordet som är i bruk i sydsamiska för offerplats utan exempelvis vero betyder samma sak, det beskrivs i Kristoffer Sjulssons minnen.  Att det finns en stor variation på offer antyds av de många ord som finns i det samiska språket för dem. Offerhandlingar handlar många gånger om att ge något tillbaka och få fortsatt lycka med det man får från Moder Jord, ett tackoffer. För den som vill finns det alltid anledning att offra, för att det går bra, för att det går dåligt, för att behålla balans och för framtiden. Det vanligaste offret gjordes kanske till eldstaden i form av lite mat eller dryck, något som lever kvar hos vissa än idag.

Det vanligaste att offra verkar ha varit olika typer av mat

Grovt förenklat kan man säga att det finns två typer av offerplatser. Den privata eller den för familjen samt offerplatser av kollektiv karaktär, dit man både offrat i grupp eller som enskild individ.  Det vanligaste att offra verkar ha varit olika typer av mat, exempelvis kött, renost, fisk, blod med mera. Andra typer av offer har ibland skett i form av metaller, smycken, pilspetsar, kulor och mynt. I vissa fall har hela djur offrats, allt ifrån olika typer av renar, olika vilda djur och fåglar, tam djur som kor, får, getter, hundar, höns eller hästar. På en del offerplatser som undersökts arkeologiskt har man funnit björnkranier och renhorn.

En sjïelegierkie, offersten, utgörs ofta av en speciell sten, ofta kluven i två eller fler delar, som befinner sig på rätt plats i landskapet. Ett tseegkuve, renoffer, eller en tseegkuvesijjie, renofferplats, var allmänt i bruk och utövades bland en del renskötande samer långt fram i tid. Det nämns flera varianter på hur själva offret gick till.  Vanlig var att det utövades invid kåtan av familjen och bestod av att man åt en hel ren tillsammans. Efter måltiden lades benen tillbaka innanför den ring av sten där renen slaktats i anatomisk ordning. Andra platser för offer var i gropar så kallade sjïeleboerne, offergropar, eller i kallkällor.

Samhället utanför trycker på och kunskaperna blir tysta

Offerplatserna är något som intresserat de som står utanför det samiska samhället, exempelvis forskare och präster, mycket, men för att förstå traditionen med offer krävs en god förståelse för dess samhälle som helhet. Efter 1700 – talet har många av de samiska sätten att se på och uppfatta världen fått det allt svårare att komma till uttryck. Främsta anledningen torde vara att samisk förståelse av världen tryckts ner av en allt starkare kristen kultur och omvärld, med dess syn på rätt, fel, synd, skam och hedendom. Där allt från sång, dans, traditionellt heliga firanden och andra kulturella uttryck har förtryckts i alla områden där den kristna läran vunnit starkt insteg. De samiska traditionella föreställningarna och synsätten har av den anledningen successivt tvingats övergå från att ventileras kollektivt och öppet bland samhällets medlemmar till att diskuteras i mindre grupper, inom familjen eller bara mellan enstaka individer och vid vissa tillfällen. Idag finns inte utbredda kollektiva gemensamma erfarenheter eller en gemensam bild i samhället kring offertraditioner fram i nutid. I vart fall inte av den grad att man känner sig kunna stå fram med den öppet. Däremot visar möten och samtal att det finns en hel del lokal kunskap om detta och i en varierande grad. En del av detta har även överlevt genom stöd i traditionskunskap, i ortnamn, genom renskötseln och i ord och uttryck bevarade i det samiska språket.