I vissa områden har kunskapen om samiska namn försvunnit. När ingen använder namnen längre försvinner de. Samiska ortsnamn har inte använts i skrift under lika många århundraden som svenska och norska. Därför finns det områden där vi inte känner till några samiska namn. Kustområdena och jordbruksbygderna är många gånger sådana områden. Ofta var det så att även samerna själva använde svenska och norska namn i dessa områden i äldre tider. I andra områden har även norrmän och svenskar använt samiska namn.

Namn med finn och lapp

Även norska och svenska ortsnamn berättar om samisk användning av landskapet. Namn som är enkla att känna igen är sådana som innehåller lapp och finn, som Finnmon, Lappkojmon och Lappberget. Båda, finn och lapp, är gamla norska och svenska benämningar för samer. Idag räknas de som nedsättande, men som platsnamn berättar de mycket. Dessa namn är svåra att datera. De kan vara ganska nya eller mycket gamla.

Finn är ett gammalt svenskt och norskt ord för samer. Ordet har även andra betydelser, och det har varit ett mansnamn. Ofta är platsnamn med finn förknippade med samer. Samtidigt är det också ett ord för människor från Finland, Suomi. I det sydsamiska området i Sverige och söder om detta område i Norge kan finn även syfta på invandring från Finland från 1500-talet. Lapp är ett enklare ord eftersom det inte har så många betydelser.

 Samiska lån till grannspråken 

På många ställen används våra platsnamn och ord även på norska och svenska. Luspen kommer av det samiska luspie, som betecknar utloppet av en sjö. Godtvatnet kan härstamma från Gåetiejaevrie, sjön som ligger vid hemmet. Det är inte bara ord om landet som har lånats. Ordet för renskinnspäls i Trøndelag, mudd, är samma ord som det samiska muadta, och det berättar även om utbredningen av Saepmie. I dag har samiska ortsnamn fått officiell status, och namn som Tråante (Trondheim), Sjädtavaellie (Sundsvall) och Staare  Östersund) berättar om språklig kontakt och skillnader.